Nytt ljus på Alundaälgen

Sommaren 1910 gjordes ett sensationellt stenåldersfynd i skogen norr om Alunda. Nära torpstället Granlund skulle en myr dikas ut för odling. När dikesgrävarna arbetade sig igenom en större tuvbildning fick en av dem plötsligt se en märklig sten som stack upp ur leran – den ena änden var formad som ett djurhuvud!

Dikesgrävaren visade så småningom fyndet för socknens komminister Carl Silwer, som var mycket intresserad av fornminnen. Han kontaktade i sin tur arkeologen Oscar Almgren, och fyndet löstes in av Statens Historiska Museum. Upphittaren fick 150 kronor (motsvarande nästan 10 000 kr i dagens penningsvärde). Oscar Almgren hade sedan tidigare ett stort intresse för stenålderns avbildningar av djur och kunde dra paralleller till andra, liknande fynd från Finland och Ryssland, vilket ledde till att han skrev en artikel i Fornvännen följande år med titeln ”Ett karelskt stenvapen med älghuvud funnet i Uppland”. Ända sedan dess har Alundaälgen varit en symbol för kontakter över Östersjön under stenåldern.

Alundaälgen är gjord av en form av täljstensliknande grönsten och är nästan 21 cm lång. Älghuvudet är naturtroget utformat och längs ryggen går en tydligt markerad ryggås. På undersidan finns ett skafthål, vilket är anledningen till att föremålet betecknas som en yxa även om hålet inte går hela vägen genom. Skafthålet är avsmalnande och yxan är så pass dåligt balanserad att den knappast kan ha använts som vare sig vapen eller någon annan form av verktyg.

Skafthålet går inte hela vägen genom yxan. Foto: Sven Kalmring, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).

Det finns idag endast sex kända älghuvudyxor av samma typ, varav särskilt två finska exemplar från Kuusamo och Säkkijärvi är anmärkningsvärt lika Alundaälgen – så lika att man inte kan låta bli att undra om de kan vara gjorda av samma person. Det finns även liknande djurhuvudyxor med avbildningar av björnar och andra djur, liksom så kallade djurhuvudklubbor där hela föremålet är format som ett djurhuvud (och inte bara den ena änden). Totalt rör det sig om ett 50-tal föremål från framför allt Finland och ryska Karelen. I Sverige finns idag sex kända fynd av djurhuvudyxor eller -klubbor, som alla har hittats nära östersjökusten. Förmodligen har alla dessa föremål sitt ursprung på andra sidan havet.

Denna vackert detaljerade och välbevarade älghuvudyxa hittades på en strand i Kuusamo i nordöstra Finland i maj 2023. Yxan är avbruten vid skafthålet. En digital 3D-modell av yxan kan utforskas på Museiverkets hemsida. Foto: Matti Kilponen, Museiverket (CC BY 4.0).

Även yxan från Säkkijärvi i sydöstra Finland är avbruten vid skafthålet. Foto: Ilari Järvinen, Museiverket (CC BY 4.0).

Alundaälgen är svår att datera mer precist. Tidigare har man ofta ansett att djurhuvudyxorna härrörde från senneolitikum, mellan 2400–1700 f Kr. Men ny forskning från Finland och Ryssland visar att de troligen är något äldre, med en generell datering mellan 3000–2000 f Kr. Djurhuvudyxorna påminner också om de stridsyxor som var vanliga statusföremål hos den så kallade stridsyxekulturen – en ny, jordbrukande och boskapsskötande befolkning som etablerade sig i södra Sverige och Finland under senare delen av mellanneolitikum (omkring 2800–2300 f Kr). Utformningen av yxorna kan ses som ett resultat av ett kulturutbyte mellan denna grupp och jägare-samlare i området, som hade en lång tradition av att avbilda bytesdjur.

Hur har då ett så långväga kommet föremål hamnat i ett kärr utanför Alunda? Alundaälgen har troligen kommit till Uppland genom gåvoutbyte mellan olika grupper, kanske i flera olika led. Tyvärr ger inte fyndplatsen särskilt många ledtrådar. Från början fanns uppgifter om att yxan hittats under en konstgjord kulle, men Oscar Almgren med kollegor kunde efter närmare efterforskningar konstatera att det snarare rörde sig om en naturlig tuvbildning i kärret. Det finns inte heller några kända stenåldersboplatser i närheten. Under mellanneolitikum gick strandlinjen relativt nära fyndplatsen, men att man helt enkelt skulle ha tappat yxan i havet av en slump verkar osannolikt när det gäller ett så speciellt föremål. Fynd av stridsyxor från samma period i våtmarker tolkas ofta som rituella nedläggelser, men då brukar det röra sig om depåer med flera yxor.

Fyndplatsen i förhållande till ungefärliga strandlinjer från perioden 3000–2000 f Kr. Alundaälgen hittades i ett kärr i en smal dalgång, som kan ha varit en havsvik under en längre tid än vad strandlinjekurvorna indikerar. Bakgrundskarta: Lantmäteriet.

Eftersom Alundaälgen knappast kan ha haft någon praktisk användning har man ofta antagit att det rör sig om ett symboliskt vapen som använts rituellt. I Historiska museets katalog benämns den som ”ceremoniyxa”, och flera tolkningar av yxans betydelse kopplar den till schamanism och jaktmagi. I en avhandling från 2023 diskuterar den finske arkeologen Ville Mantere älghuvudyxorna. Han menar att dessa föremål till skillnad från många andra avbildningar av älgar från stenåldern inte ska kopplas till själva jakten och jaktmagi, utan att de snarare bör ses som en statussymbol för jägaren. I likhet med de samtida stridsyxorna, som ofta hittas i mansgravar, så kan djurhuvudyxorna ha burits av män med en framträdande social ställning för att visa på deras anseende och framgång som jägare.

Alundaälgen har uppmärksammats ett antal gånger genom åren sedan den hittades. Senast den skapade rubriker var 2017, när en ny rondell invigdes i Alunda. Rondellen utsmyckas av tre kopior av älgyxan i järnsmide. Reaktionerna på Facebook var inte odelat positiva, och älgarna liknades bland annat vid tre saltgurkor. Vad den stenåldersjägare som en gång ägde Alundaälgen skulle ha tyckt om rondellen kommer vi aldrig få veta.

Alundaborna är stolta över sin yxa, och kopior av den smyckar en rondell i samhället. Foto: Google StreetView.

Alundaälgen är i vanliga fall utställd på Historiska museets utställning Forntider, men går tyvärr inte att se just nu på grund av en tillfällig utställning i lokalen. Som tur är finns en mycket fin kopia att se på Upplandsmuseet, i utställningen Tiden i rummet. Historiska museet har även gjort en 3D-modell av Alundaälgen.

Text: Amanda Jönsson, Upplandsmuseet

Mer läsning:

Stenålders älghuvudyxa hittades i Kuusamo – ett av de mest betydande förhistoriska fynden i Finland. Museiverkets hemsida 2023-08-06: https://www.museovirasto.fi/sv/aktuellt/aghuvudyxa

Mantere, Ville & Kashina, Ekaterina (2022). Zoomorphic stone maces and axes in the forest zone of north-eastern Europe: manifestations of interaction between hunter-gatherers and cattle herding groups in the 3rd millennium BC. Tillgänglig på internet: https://www.researchgate.net/publication/359921032_Zoomorphic_stone_maces_and_axes_in_the_forest_zone_of_north-eastern_Europe_manifestations_of_interaction_between_hunter-gatherers_and_cattle_herding_groups_in_the_3rd_millennium_BC

Mantere, Ville (2023). The Relationship Between Humans and Elks (Alces alces) in Northern Europe c. 12 000–1200 calBC. Doktorsavhandling vid Turku universitet. Tillgänglig på internet: https://www.utupub.fi/bitstream/handle/10024/175889/Mantere%20DISS.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Unik ”älgrondell” möts av reaktioner. SVT Nyheter Uppsala 2017-10-29: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/nya-algrondellen-mots-av-blandade-reaktioner

Alundaälgen i Historiska museets samlingsdatabas: https://samlingar.shm.se/object/32CBD6A4-5A62-4670-AC09-4DA3E40E0DEE

Fyndplatsen i Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/e8513569-163e-4c70-9fcd-82070493188c