Fåfänga och bedrägeri – om svärd med inskriptioner

Det verkar som att människor i alla tider har visat sin betydelse genom att äga föremål som är lite mer spännande och dyrare än sina grannar – oavsett om det handlar om guldkedjor, tulpanlökar eller elektriska gitarrer. En sådan statuskonsumtion för att väcka omvärldens uppmärksamhet kan ibland också leda till en handel med kopior och förfalskningar. Handel med piratkopierade föremål beräknades 2005 till omkring 200 miljarder USD. Det pratas mest om piratkopierade lyxvaror men en omfattande handel med kopior sker också med alltifrån tandkräm, pennor, leksaker till läkemedel.

Ibland hittar vi exempel i arkeologiska material som kan tolkas som att de är kopior av andra och betydligt mer prestigefulla föremål. Exempelvis uppsättningar med spelbrickor som vid en första anblick ser ut vara gjorda i valben men som istället är gjorda av höftkulor från kor. I följande text ska vi titta på ett annat exempel som kan tyda på fåfänga och bedrägeri – ett svärd från vikingatiden.

På en parkeringsplats vid Gnista utanför Uppsala undersöktes på 1970-talet delar av gravfältet L1944:7131 (Danmark 127:1). I en av gravarna fanns bland annat en sköldbuckla, en kniv, tio pilspetsar, en lansspets, betsel och en ringnål. Här fanns också ett svärd. Detta var av den relativt vanliga Petersen typ-H som förekommer under stora delar av vikingatiden. Det ovanliga med svärdet var de inskriptioner som var infogade i klingan. På den ena sidan fanns ett mönster med raka streck och geometriska kryssmönster. På den andra sidan var inskriptionerna betydligt mer komplexa, med ett kors och ett antal tecken. Dessa är dock inte skrivna med något för forskningen känt alfabet, det är bara krumelurer.

Bild 1. Dokumentation av inskriptionen av svärdet vid Gnista av Peter Johnsson, Foto Andreas Hennius.

Vikingatida svärd med olika former av inskriptioner och inläggningar i klingan förekommer, även om det inte är jättevanligt. Det kan vara namn, bokstavskombinationer eller mönster. Inläggningarna är gjorda av metall, eller stål med andra egenskaper, som gör att de syns gentemot övrigt material i klingan. De mest kända är utan tvivel svärd med olika varianter av ordet Ulfberth, som omnämns med vördnad och betraktas som vikingatidens och medeltidens allra bästa och mest dödliga vapen. Dessa dyker upp någon gång runt 800 och finns i olika varianter ända fram till omkring 1100. Till skillnad mot äldre damaskerade svärd som gjordes genom att olika typer av stål, med olika egenskaper, smiddes samman, gjordes Ulfberthsvärden av endast en typ av stål, men med relativt högt kolinnehåll. Den engelska forskaren Alan Williams menar att järnet är framställt i en speciell teknik där stålet upphettades inuti deglar, en teknik som uppfanns i Asien, Sri Lanka, Uzbekistan, Turkmenistan eller Indien någon gång före 500 CE. Degelstålet gjorde svärden både starkare och böjligare än andra europeiska svärd under vikingatiden och medeltiden.

Bild 2. Ulfberthsvärd från museet i Bergen, Norge. Bild från, från Lorange (1889), Wikimedia commons

Eftersom Ulfberthsvärden fanns under så lång tid kan de inte ha gjorts av en och samma person. Namnet Ulfbert var vanligt i det Frankiska riket. Att inskriptionen är gjord med latinska bokstäver och inte nordiska runor samt att de innehåller det kristna korset tolkas, av en del forskare, som att svärden tillverkades av kyrkans män i det kristna Frankerriket, vilka i sin tur hade lärt sig kunskapen att tillverka och bearbeta degelstål från det Bysantinska riket. De flesta av de mer än 150 Ulfbertsvärden har dock hittats i Skandinavien och i Baltikum. Idag känner vi till 44 från Norge, 17 i Sverige, 31 i Finland och tre i Danmark. De är också utformade som typiska vikingatida svärd. Därför menar andra forskare att de tillverkats i Skandinavien, men med stål som vikingarna tagit med sig hem från sina resor.

Utformningen av namnet i klingan varierar men är oftast skrivna som antingen +VLFBERHT+ eller +VLFBERH+T. På den andra sidan av Ulfbertsvärden finns vanligtvis olika former av geometriska streck- och rutmönster. Precis så ser svärdet från Gnista ut – geometriska mönster på ena sidan, en rad med tecken som avslutas med ett kors på andra sidan. Problemet är bara att tecknen inte bildar något begripligt namn. Kanske kan Gnistasvärdet tolkas som ett falskt Ulfbertsvärd, där någon försökt att efterlikna det eftertraktade och skräckinjagande vapnet. Utifrån kemiska analyser vet vi att den typen av förfalskningar förekom, och att en del svärd med denna inskription var gjorda i vanligt vikingajärn och inte det starka och böjliga degelstålet.

Betydligt mer intressant blir det om vi tittar på ett svärd som hittats i Finska Turku (KM13419:2). Svärdet hittades när man grävde ett dike norr om prästgården i Taskula. Detta svärd har en inskription som är närmast identisk med svärdet från Gnista. Besynnerliga tecken och ett kors på ena sidan och geometriska mönster på klingans andra sida (jämför bild 1 och 3).

Bild 3. Teckning av svärdet från Turku i Finland (KM13419:2) från Moilanen 2017.

Det finns alltså två närmast identiska svärd med påhittade bokstäver. Ett från Finland och ett från Uppsala. Kan det möjligtvis vara så att det är piratkopior, ungefär som när det står Abibas istället för Adidas på skorna? Gjordes dom av någon som inte riktigt kunde tyda de latinska bokstäverna och gjorde några egna tecken? Förstod köparna att det inte stod Ulfberth på klingan, precis som vi ibland kan känna igen ett piratkopierat klädesplagg?

Det finns inga metallurgiska analyser från de två svärden, så vi vet inte om de är gjorda i degelstål. Kanske var det inte svärdets kvalité som var det viktiga. Kanske var tecknen i klingan tillräckligt avskräckande för en fiende. Båda svärden är intakta så de har uppenbarligen inte förstörts i en allvarlig strid.

Var det känslan av att ha ett svärd med inskriptioner som var det viktiga? Var det samma fåfänga som när någon idag köper en piratkopierad Gucciväska? Eller var det en bedräglig men illitterat smed som genom att göra inskriptioner i klingan kunde sälja svärdet dyrt till en lättlurad viking?

Vill du läsa mer?

Gräslund, B. 1987. Vikingagravar i Fyrislund. Pharmacia & Upjohn och Statens historiska museum.

Moilanen, M. 2015. Marks of Fire, Value and Faith: Swords with Ferrous Inlays in Finland during the Late Iron Age (ca. 700–1200 AD), Turku (2015), ISBN 978-952-67329-6-1 (Online access).

Moilanen, M. 2017. Illiterate imitations and qualified commodities: Letter-like marks in finnish early Medieval sword blades. Acta Militaria Mediaevalia XIII Kraków – Sanok – Wrocław 2017, s. 7-36.

Werner, G. 1981. Konservering av tre vikingatida svärd med inläggningar. Fornvännen 76, 16-23 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1981_016

Williams, A. R. 2007. Crucible steel in medieval swords. La Niece, S., Hook, D. & Craddock P. (eds.), Metals and Mines. Studies in Archaeometallurgy: 233–241.

Williams, Alan (3 May 2012). The Sword and the Crucible: A History of the Metallurgy of European Swords Up to the 16th Century. BRILL. ISBN 978-90-04-22783-5.