Vår fru och våfflor!
Inom den kristna traditionen berättas i evangelierna att ärkeängeln Gabriel nedsteg till Maria och meddelade att hon skulle föda Guds son nio månader senare. Marie bebådelsedag kallades också tidigt för vårfrudagen, där ”vår fru” syftar på jungfru Maria. Marie bebådelse firades som helgdag i vårt land fram till 1952, därefter flyttades den efter riksdagsbeslut till närmaste söndag.
Det finns många äldre traditioner förknippade med denna dag. Historiskt sett har den 25 mars fått markera vårbrukets början. Det var också vanligt att det vid Marie bebådelsedag skulle sluta tändas ljus på kvällen. Det innebar nämligen att det bland annat sparades på ljusen och som bonus kom man också i säng så att man orkade gå upp och arbeta när ljuset kom på morgonen.
”Gå i säng med öppen sol” har varit ett vanligt uttryck i uppländska bygder, med betydelsen att från och med Vårfrudagen skulle man lägga sig medan solen ännu var uppe. Det förekommer flera olika uttryck kring detta, bland annat de med betydelsen att gå till sängs medan det var ljust för att ”se att lägga huvudet rätt på kudden”. Det förekom också att du kunde bli kallad ”våffelfisen” om du kom sist i säng.
I Sigvard Cederroths Bondsagan, utgiven 2014 av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm står det att läsa följande: "Gå inte å bläng mä ljuset våffeldan, för då sir du ändå" (sagesman okänd).
Så hur kom då våfflorna in i bilden? Ja, att Marie bebådelsedag förknippas med våfflor beror på att Vårfrudagen i folkmun kallades för ”våfferdagen” som så småningom kom att bli våffeldagen. Vårfrudagen har alltså i vissa dialekter låtit som ”vafferdagen”, som i sin tur ligger nära vaffel ('våffla' på tyska) och vaffla som är en äldre form av ordet ”våffla”. På så sätt blev den 25:e mars också Våffeldagen. Själva våffelätandet just på Vårfrudagen är dock en relativt ung tradition, det finns lite olika uppgifter kring när den traditionen startade, men det rör sig om sent 1800-tal/tidigt 1900-tal.
På bilden ovan ett våffeljärn (UM09469) ur Upplandsmuseets samlingar. Foto: Bengt Backlund/Upplandsmuseet
Våfflor har gräddats och ätits under flera sekler utan någon som hellst koppling till Vårfrudagen. De äldre våffeljärnen var konstruerade för att användas vid öppen eld och formen var rektangulär eller halvmåneformad och dom hade långa skänklar.
I Håkan Libys bok Uppland rustar till fest går det att läsa följande gällande våffelsmetens innehåll:
”Våffelsmeten vispades förr ihop av sur grädde, vatten och vetemjöl. Men variationer har givetvis förekommit, i vissa äldre recept nämns såväl svagdricka, ägg och jäst som socker och salt, allt beroende på vilken våffelkonsistens och smak man ville åstadkomma. I enklare miljöer var det vanligt att använda kornmjöl blandat med ärtmjöl i våffelsmeten. Torkade ärtor maldes till mjöl av sparsamhetskäl men också för att det lämpade sig bra för just pannkaks- och våffelsmet. Våfflorna serverades antingen varma, i samband med gräddningen, eller kalla.”
Gräddning av våfflor, Fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala februari 1932. Foto: Gunnar Sundgren/Upplandsmuseet
Ovan ett våffeljärn (UM24036) av gjutjärn, som ger 5 stycken hjärtformiga våfflor. Järnet är avsett för elektriska spisar och har handtag av järnrör. Foto: Anja Szyszkiewicz/Upplandsmuseet
Gräddade våfflor. Foto: Olle Norling/Upplandsmuseet
Det finns också andra mattraditioner med anknytning till Vårfrudagen. Vad sägs om ”Våfferdagsgädda”? Så kallades maträtten både i Hållnäs socken och i Trögden. Det var nämligen så att ”isgäddan”, som den kallades under vårvintern, ansågs särskilt fin. Från Veckholms socken finns uppgifter om middagsbjudningar där det bjöds på ”våfferdagsgädda”. Även tjäder har förekommit som middag denna dag och kallas då för ”vårfrudagstjäder”.
Isgädda och kanske en blivande ”våfferdagsgädda”. Foto: Olle Norling/Upplandsmuseet
Uppgifterna om mattraditionerna är delvis hämtade ur Håkan Libys bok ”Uppland rustar till fest”.